Det är jobbigt att vara brädspelsfantast. Visserligen ligger jag i lä om man jämför med många andra eftersom min spelsamling inte är så stor, jag målar ingenting och köper nya spel sporadiskt. Men jag tänker på brädspel nästan hela tiden, på vilka jag vill spela, när man skulle kunna ha tid att spela dom, vilka man skall fråga och vilket nytt spel man skulle kunna tänka sig att köpa nästa gång.
Till exempel spelar jag Formula Dé med tre vänner minst sex gånger per år (ja, vi har ett årslångt mästerskap med poängräkning och tabeller och hela köret. Skratta gärna.), jag spelar Memoir '44 då och då med en och samma person där planen är att vi skall ta oss igenom grundspelet och tre expansioner - två gånger - och jag vill få igång en HeroQuest-kampanj mer än något annat just nu, samtidigt som jag helt snöat in på ett nytt spel som jag hemskt gärna skulle vilja köpa; Tannhäuser.
Men de problem som alltid uppstår när det gäller mitt brädspelsintresse är följande; hur skall man finna tiden till att spela så mycket som man vill, vem kan tänka sig att spela de spel jag köper tillsammans med mig (så att det ens är värt att införskaffa dom) och framför allt, har jag kapitalet till att bygga ut samlingen - egentligen? Så det är inte bara att köpa spel jag är intresserad av, jag vill ju att de skall användas också så de måste kunna tilltala åtminstone någon jag känner och som jag kan spela med regelbundet. Inte helt rätt, med andra ord. Visst, fler expansioner till HeroQuest vore kul, men de två jag redan köpt har samlat damm i två års tid nu och aldrig använts. Diplomacy har jag ägt lika länge, men det har vi bara spelat en enda gång eftersom man helst skall vara sju personer när man spelar och ingen är beredd att avsätta åtta timmar för ett enda spel. Stargate SG-1 och Gustav Adolph the Great har knappt ens öppnats eftersom ingen annan än jag (jo, kanske en) tycker om Sci-Fi och TV-serien Stargate SG-1 samt att Gustav Adolph the Great verkar vara så in i bomben invecklat. Warhammer Fantasy Battle har jag bara hunnit testa lite grand, så lite att bara en enda enhet hann dö - min general.
Dessutom har ju mina vänner egna liv vid sidan av sina arbeten och dom gånger vi träffas och spelar, vilket man måste förstå och acceptera. De kan inte - och vill inte - spela spel hela tiden på sina lediga stunder, och det vill inte jag heller. Jag har ju också andra intressen, som t.ex. teater. Och sedan skall man försöka skapa ledig tid åt olika turneringar i spel också och få tiderna att passa alla som man vill skall komma. Ett exempel är turneringen i bordshockey. Visserligen fick vi med fem deltagare, men två tvingades utgå i förtid och lämna walk over i sina resterande matcher, vilket naturligtvis inte är optimalt. Jag hoppas att vi skall kunna råda bot på det nästa gång men som sagt, det är inte bara att vara brädspelsfantast. Ibland önskar jag att fler jag kände var lika nördig som jag, men å andra sidan är jag tacksam för att de jag känner ändå vill spela så ofta som de vill. Jag älskar hobbyn som sådan och skulle inte vilja bli av med för vad som helst i världen. Att de ställer upp på mina påhitt och upptag över huvudtaget är en lycka bara det och det skall man vara nöjd med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar